tisdag 9 december 2014

Mitt emellan det förflutna och framtiden.

En dag som har varit både kort och lång har nått sitt slut. Nattluften svalkar mitt ansikte på min väg från stallet mot huset. Den känns skön efter ett svettigt pass med ryktborstar i leriga pälsar. Jag är dammig från topp till tå, men det gör inget. Det rytmiska borstandet till ljudet av fyra munnar som stillsamt tuggar hö är på något sätt meditativt. I avsaknad av den vinter som borde ha varit här nu passar hästarna på att rulla sig smutsiga varje dag, så det blir ingen långvarig njutning att se pälsarna glänsa. Men nu är det äntligen någon minusgrad igen, och jag släpar skorna så att det frasar i det glittrande gräset på min väg mot huset. Månen lyser upp landskapet likt en spöklik kopia av solen, och tillsammans med gårdslyktorna gör den natten ganska ljus. Det är tyst och ensamt, och jag vill egentligen inte gå in trots att adventsljusstakarnas sken är varmt och inbjudande. För när jag väl är inne är det dags att somna, och ännu en dag är för alltid förbrukad. En dag som snart blir en vecka som snart blir en månad. Vem vet vad den hinner bli innan jag drömt färdigt och förverkligar mina drömmar.

Jag ser mig om på gårdsplanen. Den nya lampan på stallväggen lyser med varmt sken bland lampor med blåkallt ljus. Jag drömmer om sol och sommar och ljumma vindar. Om vackra platser och doften av hav. Om sand mellan tårna och solbrända ben. Om tider som passerat och saker jag har gjort. Och medan kylan kryper in i mina kläder driver jag på ett isflak mellan det förflutna och framtiden. Mitt i nuet och utan kompass.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar